Här kommer ett gäng bilder från senaste tiden!

Hundkojjan som jag byggt. Utanför frigoliten skall snickras panel.

Luftslussen, som skall passas in i hålet i ladugården.Love i sitt rätta element! Gratis vattensim och han aktiverar sig själv. Tjiii, fick Musse när Love torkar sig!Boo slott har röjt i skogen norr om huset och det blev mycket mer öppet och soligt och de sparade de gamla lövträden!Temporär skylt, men lite fina blommor iallafall!Vi har fått 30 kubik ved att elda med i årtionden framöver.Här har vi delar av vårt nya badrum! Kakel och en del av fönstret som har ett djupt fönsterbräde och fina snickerier. Fönstret är väldigt stort så det blir ett ljust och luftigt badrum.Vårt arbetsrum har fått vit linoljefärg på väggarna och skall snart få panel nedtill.Lasse fixar dörr och dörrfoder till mitt sovrum.Dörrfoder med foderkloss vid golvet. Blir så sjukt snyggt och vänta bara tills golvsockeln kommer och panelen får samma färg som fodret.Den nyuppsatta panelen i Eriks rum, äntligen börjar det likna något!Utsikt från Eriks fönster.Kattugglor. Tydligen väldigt aggresiva mot människor som tittar in i boet. Wops. Dessa var kanske lite sömniga.

Då var man igång, på riktigt! Furudal är över och då har man tävlar för första gången och det känns jättebra! Tävlingsdjävulen har vaknat ordentligt och jag planerar redan hur jag skall vinna hela Furudal till nästa år. Man måste sätta planerna högt för att lyckas. Men vi tar det från början och slänger upp lite härliga bilder också.

Det börjar med att vi har alldeles för många hundar för att alla skall få plats i bagageluckan på bilen och planerna på en transportbox börjar växa fram. Eftersom vi inte är gjorda av guld planerade vi att bygga själva och så blev det. Vi gjorde ritningar och hörde oss för om tips och råd och en tid innan Furudal började bygget av transportboxen, under ledning av Erik och med glada tillrop från mig(förutom möjligtvis när det visat sig att jag skruvat fel och fick göra om allt). Veckorna innan Furudal gick all tid åt till släpet för att hinna klat i tid. Det innebar en del sena kvällar i den kalla ladan och även en hel del skruvande och pysslande.

Här är taket och mankan se ventilationshålen, där ventilatorn skall sitta över, samt även springorna där de löstagbara mellanväggarna skall kunna försas upp ur taket vid behov.

Soldriven ventilator från Biltema, fungerade bra när solen lyste.

Här börjar monteringen av väggarna. Här är boxen upp och ner, med en långsida och en av mellanväggarna(den med löstagbara luckor) på plats.

Här med lite fler väggar och även ingångsluckorna. Här saknas fortfarande två fasta mellanväggar.

Insidan av luckorna. Dessa kommer att ytterligare förstärkas något med aluminiumlister för att undvika gnag på insidan av dörrarna.

Luckorna från utsidan, fortfarande uppochner. Luckorna går att låsa med ett långt hänglås, som låser båda luckorna samtidigt.

Till slut var äntligen släpet klart och moterat på kärran med lastbilsspännare av den hårdaste sorten. Vi valde att låta Arve, Stella och Semlan åka i släpet upp till Furudal, resten var i bakluckan och box nr 4 användes som förvaring. Det var inte alls dumt, då nästan all vår packning gick in i den boxen och vi slapp ha hela baksätet fullt av fodax. Under släpet fixerades polariskälken, segebadenpulkan, skacklar, hundburar, fodax, en bal med halm och annat som skulle med. Boxarna fylldes med halm och hundarna verkade tycka att boxarna var assofta att vara i, mycket bättre än vår fesiga stake out som de rådissade.

Boxen på släpet. Det finns plats för ytterligare ett likadant i framtiden. Lämmen nedfäld.

Lämmen var bra att ha som språngbräda för hundarna, samt att ställa grejjer på när man fixade mat eller packade om. Vid färd fälls lämmen upp, fäst med små expanderlås vilka sedan fixeras av en liten karbin som sitter på det vita snöret, som håller upp lämmen.

Gott om plats. Luckorna sitter i övre kanten av boxen, så att inte så mycket halm skall åka ut när hunden hoppar ur boxen.

Så här ser det ut när man stängt och kör. Det är en liten glipa mellan lämmens överkant och lucköppningarna, för att luft skall komma in, men för att minimera susande vid körning. Nattetid är lämmarna också stängda och då blir det varmt och gott inne i boxen.

Färden till Furudal gick jättebra! Vi kompleterade också med en aluminiumslang att förlänga avgasröret med, så att alla avgaser skulle gå ut under släpet och inte in i boxarna. Vi stannade ofta och kände inne i boxarna och ventilationen verkade fungera väl och hundarna var lugna när de skulle ur och i boxarna. Helt klart en succé med andra ord. I en framtid skall boxen målas, för att förlänga livslängden, och kennelnamnet skall tryckas på ena långsidan, så att alla vet vem som kommer åkandes. Tips mottages tacksamt på vart man får tag på gula skyltar med texten ”Hundtransport” eller ”Polarhundar” eller liknande.

Väl framme i Furudal gjorde vi oss hemmastadda och tog en tidig kväll. Nästa dag, Torsdag, var det dags för premiären för mig och Bessa i skidspåren och det kunde inte ha börjat sämre. Det snöade hela dagen, och spåren var mycket lösa och tunga. Jag och Bessa gjorde oss redo för start och vips var vi på väg, för att strax därefter stå still för ett bajsstopp. Därefter kämpade vi oss på, för kämpade gjorde vi verkligen, men föret gjorde turen riktigt riktigt jobbig. Bessa ville inte gå fort, utan tyckte vi skulle gå runt banan. Jag jobbade för allt jag kunde, med att putta och hjälpa henne med kälken, men det slutade bara med att jag tog ut mig och knappt orkade ta mig runt på egna ben. Vi körde även snett vi ett tillfälle och tiden gick medan vi kämpade, båda två. Jag hade gott om tid att fundera över vad det var jag hade gett mig in på och vad jag egentligen hade lovat Sofia. Den turen var det värsta jag gjort i träningsväg och flera gånger önskade jag att jag aldrig hade ställt upp. Aldrig mer skulle jag utsätta mig själv eller Bessa för detta vedervärdiga igen. Ett par km från mål tog jag mig tid att kolla klockan och kunde då konstatera att det var för länge sedan försent för något A-test och tog det lungt in i mål. Efter att ha konstaterat att det var kört så kom det några svidande tårar av besvikelse i ögonvrån, men vad skall man göra. Jag visste inte då att det kunde vara så mycket bättre, bara spåren inte hade varit så tunga.

Lättad Bessa och besviken Musse.

Väl i mål satte sig Bessa för att vila ut och Erik fick skrapa ihop resterna av mig och föra mig till stugan. Vår helvetestur gick på ca 1,5 h. Väl i stugan kunde jag dock ta till mig hur bra Bessa ändå jobbat. Hon drar gärna, men vill bestämma fart själv. Jag kunde se att hon var för otränad för att dra den här vikten, det blev helt enkelt för jobbigt för henne och då saktade hon ner. Faktum är att hon hade lagt av lång tidigare om jag inte tjatat på henne, att hon kom runt var enbart för min skull och det insåg jag. Det var först efter att jag sett att det var kört och saktat ner som Bessa började ta det lungt och började nosa på sin omgivning, innan dess hade hon jobbat på framåt hela tiden, om än dock i för långsamt tempo. Hon var inte glad på mig för att jag släpat med henne på detta. Hon somnade i min säng och visade tydligt att hon inte var sugen på några mer äventyr den veckan. Jag bestämde mig då för att inte släpa ut henne på A-testet på måndagen. Vi behövde träna mycket mer och sattsar igen på nästa år. På torsdag kväll hade jag givit upp tanke på ett A-test på Bessa, men jag tror att med rätt träning och lite tålamod, samt bra tajming så når vi dit en dag. Och då finns det nog ingen tävling eller merit som kommer att få mig mer stolt. Det tröstade mig lite att det bara var 1 som klarade testet den dagen, Lone som sprang rundan runt och var helt slut när hon kom i mål.

Veckan rullade på och på Fredag var det dags för utställning. Det var en fin dag och för oss gick det riktigt bra. Semlan gjorde bra ifrån sig, som alltid, och fick omdömmet excellent och blev bästa tik i sin klass, unghundklassen. Omdömmet löd:

Ca 2 år, Feminim, välbyggd tik. Välformat huvud, dock ngt kinder, mkt bra ögon och öron. Mkt bra hals och rygg, utm bröstkorg och benstomme. Mkt bra tassar, välvinklad, rör sig utm. Trevligt temperament.

 Med ck i handen var det bara att trava vidare till bästa tik klass. Men först var det Bessas tur att komma in i ringen, då i öppna tikklassen där 22 tikar deltog. Där fick Bessa också excellent och blev 4 bästa tik och gick även hon vidare med ett ck i hand, något jag inte riktigt väntat mig då domaren vid en tidigare utställning ”bara” gett henne en 1. Bessas kritik löd:

2,5 år, Feminim, välbyggd helhet. Proportionerligt huvud, snö näsa, ngt ljusa ögon, bra öron. Mkt bra hals och rygg, bra bröstkorg och benstomme. Välvinklad fram och bak, rör sig utmärkt.

Sedan var det då dags för Bästa tikklass och Erik fick ta Bessa och jag sprang med Semlan. Efter ett varv fick de flesta lämna ringen, inkl Bessa och Erik och kvar var vi några stycken som skulle kämpa om placeringarna. Jag och Semlan kom på en hedervärd plats 4 och blev slagna av 3 vuxna tikar. Ganska nöjda gick vi hemåt för att vila och värma upp oss. En stund efter hemkomst knackar det på dörren och jag får veta att jag skall in med Semlan igen, nu i bästa unghundklass och där satt jag i bara pjamas. Så hoppa i kläderna och springa ner till utställningen och snabbt in i ringen, där vi blev BIR unghund! Grattis Lone och Demon som blev BIM unghund!

På kvällen bar det av till den gemensamma middagen, som jag spenderade tillsammans med Elga, Camilla, Diana, Leo och Eliza samt hennes kusin och vi hade jättetrevligt!

Sen var det dags att komma ut i spåret igen och jag måste erkänna att jag  var riktigt nevös på Lördagen, att det skulle bli lika hemskt som det var på Torsdagen. Därför lade jag om strategien en aning. Jag tänkte att nu skall jag låta hunden jobba med kälken och jag själv skall bara se till att hänga med i hundens fart. Inte jobba ut mig och tänka på att köra tekniskt bra. Spåren visade sig nämligen vara alldeles för smala för att skatea och jag som inte kan åka klassiskt! Så det var bara att försöka lära sig att åka klassiskt på en sekund och jobba på med tekniken. Dessutom var det ju Semlan som skulle dra och då borde det gå bra. Men nervösa kom vi iväg, för att snabbt få ett bajsstopp och strax därefter svängde Semlan fel i en y-korsning. Så det var bara att trassla oss rätt och jobba iväg efter Diana, som hunnit köra förbi oss under tiden. Jag kände med en gång att idag kändes det mycket bättre, trots att spåren var ganska lösa bitvis. Helt plötsligt hade vi riktigt trevligt och Semlan jobbade på jättebra! Så här skulle det ju kännas, kämpigt men inte omöjligt. Semlan visade också att hon minsann kan höger och vänster genom att lyssna på mig lite bättre, efter den lilla fadäsen med att köra fel. I de branta backarna var jag även glad att Semlan börjat lyssna till mitt ”sakta”, ett kommado som jag gärna lär in för att minska olyckorna. Jag råkade även tappa Semlan två gånger, då jag inte var van vid den öppna kroken och till min stora glädje så stannade hon båda gångerna jag ropade på henne. Semlan håller på att bli stor. Lite mer än halvvägs blev jag omkörd av ett par från linkörningsklassen och efter omkörningen så ville inte riktigt deras hundar jobba på, så då blev det en del kötid. Men efter några hundra meter körde jag om igen och hann även ikapp två av herrarna från den nordiska klassen. Här började den lilla tävlingsdjävulen titta fram så jag pinnade på så mycket jag orkade och kom i mål på 1 h och 2,5 min. Nu när jag insåg att detta faktiskt skulle kunna gå så blev jag riktigt taggad att jobba järnet på Söndagens tävlingsdag. Nöjda gick vi hemmåt och spenderade lunchen med Natalie och Samuel Jakoby.

Valla skidorna och torka bort all smält snö med hårtorken

I mål dag 1.

På söndagen var jag riktigt taggad, denna gång skulle vi inte ha några tidskrävande bajsstopp eller felkörningar och jag tänkte inte heller se till att bli omkörd av de i klasserna bakom. Vi kom iväg i full karriär, Semlan var jättetaggad! Och det dröjde inte länge förrän vi kom ikapp en av Herrarna vi körde om dagen innan. Jag körde om och erbjöd mig att ge honom lite draghjälp och vi hängde faktiskt ihop nästan hela loppet och växlade om att köra om varandra. Efter lite mindre än halva loppen kom vi ikapp Anna Niskanen med sin två hundar och efter lite omkörningar så tog Anna täten och vi hängde på. Det var bara sista kilometrarna som Anna drog ifrån oss. Idag flöt allt på perfekt och snart var jag ikapp även Herre nr 2 Samuel och körde om även honom. Och så låg vi till, tills några hundra meter innan mål då jag fick min lina under pjäxan och fick ta några sekunder till att trassla loss och ge Samuel ett litet försprång in i mål. Spåren var jättebra, hårda och fina och vi gled fram så bra och jag kunde även skatea vid flera tillfällen och visst märktes det på tiden som blev exakta 49 min 29 sek. Så hade vi äntligen klarat a-testet och det med råge! Det kändes bra att idag se att på Söndagen kom jag faktiskt inte sist, utan på tredje plats och kom då före Anna och hennes två samojeder. Den sammanlagda tiden blev 1:51:57 och räckte till en fjäde plats och tyvärr bara 3 min och 6 sek från Polarhundprov 2. Men men, nått skall man ju ha att göra nästa år också, då tar vi det provet och fixar Semlans PDP och förhoppningsvis också SUCH.

I mål med A-testet inom räckhåll

På eftermiddagen blev det prisutdelning och det blev både lite smått och gott att hämta hem av priserna, gratis är gott! Det blev priser för dragtävlingen, men också för tipspromenaden samt att jag fick priset för Bästa prestation i år!

Alla duktiga tjejer som slog killarna med råge!

Priset för bästa prestation

En rolig detalj var att på diplomet man fick, fanns en bild på en skidande Sofia Christensen! Vi firade alla våra fina ”segrar” med att skida milen med Love, Sokka och Bita och bara få susa fram i spåren. Jag är väldigt sugen på att tävla i linkörning med Bessa nästa år, något jag tror att hon skulle uppskatta bättre. Men vi skall hitta några bra tävlingar med breda spår, goda nog att skatea i också.

Måndagen ägnades åt städning och åt att lyssna på föredrag om skelletsjukdomar, där jag tyvärr missade slutet. Sen bar det hemåt och det var skönt att komma hem, även om det här året var det roligaste i furudal hittills. Nästa år hoppas vi på att inte bli sjuka en vecka innan vi skall åka och så hoppas vi på hårda och fina spår och att vi hunnit träna mycket! Vem vet, kanske man vinner nästa år iallafall?

Semlan och Bita i led och Sokka och Love, som inte syns så mycket, längst bak.

Nu är vintern här på riktigt och jag och Erik kör som små dårar så mycket vi hinner och orkar. I och med att Erik jobbar dag nu för tiden, så blir det mycket kvällsturer och dåligt med bilder. På bilden ovan hade vi tur och hade en gemensam förmiddag som självklart spenderades på Skjutfältet upp i Kilsbergen. För er som inte känner trakten har vi två skjutfält som grannar, Villingsbergs skjutfält(där alla de små värnpliktiga får lära sig fram och bak på sin pickadolver) och Bofors skjutfält(där Borfors provskjuter sina nya bomber, som senare skall till Afganistan och liknande ställen). Borfors har sällan öppet för allmänheten, bara den östra bite är öppen då och då, medan Villingsberg håller öppet så mycket det bara går. Detta skjutfält är jättestort, sträcker sig ända från Karlskoga, över bergen och ända till Garphytta på vår sidan av Kilsbergen. Skjutfältet är proppfullt med fina skogsvägar och där har vi förlagt en hel del av vår barmarksträning, när rundan här hemma kännts lite kort och tråkig. Men nu på vintern finns där mil efter mil av snöiga och ganska bra plogade vägar och dessutom ett ganska omfattande skidspårssystem precis där det är som mest lämpligt att börja sina turer.

Vi har hittat en runda som börjar på ett preparerata spår, Hundspåret, och som sen mynnar ut i dessa skogsvägar och man kommer till slut tillbaka till där man började efter att ha kört ca 9,5 km. En perfekt runda som vi kört en hel del, främst på kvällstid och tidigt vardag då man möter minst antal skidare med sina hundar. Bilden ovan är från denna runda och som ni ser är det riktigt vackert. Här förlägger jag även mina Milen-träningar, då vi får lite draghjälp av att Erik tjosar iväg före mig och den hunden som jag för dagen skidar med. Det blir ju Bessa och Semlan som får träna på detta, då vi tränar inför A-testet i Furudal. Jag och Semlan skall ju dessutom tävla och har lite mål om att inte komma sist iallafall.

Eftersom vi inte har något släde ännu så åker vi på vår lilla polarispulka/kälke och det är lite spännande att hinna sätta sig innan man får kälken och allt i ryggen, men det går. Man sitter där som en liten grönländare och kan njut av sina hundrumpor framöver och att få all snö i ansiktet. Man får även styra med armar och ben så gott det går, för att inte göra en Nisse Uppström och fara in i något träd, eller för den delen hamna i något dike. Tråkigt nog går det bara att åka en och en, men iof har vi bara hundar så det räcker för en person. Erik brukar göra med 5 hundar och jag med 4, då går det undan alldeles lagom fort. Lite kort så är spannet uppbyggt som så att Love(schäfern) och Semlan(svartisens samojed) går i led och gör det bra dessutom. Semlan kan dessutom gå själv i led, medan Love ännu har lite kvar att träna på. Bita och Sokka(blandisarna) går snäppet bakom och drar för kung och fosterland. De gillar inte att ligga sist utan försöker komma ikapp ledarparet och är starka som små traktorer. Även om det går långsamt och trögt i nån uppförsbacke så slutar de inte att dra, då drar de gåendes och strular aldrig under turen, förutom Bita som trasslar lite. Annars så varken bajsar eller kissar dessa tjejer under turen, men Sokka har bajsat i farten en gång. Jämfört med Semlan som alltid skall bajsa, men som gör det i farten. Längst bak går lilla Stella, som bara är ca 7 månader men som drar som om piskorna var över henne. Stella(grönlandshund Svartisen) håller på att bygga muskler nu, men drar jämt och är otroligt stark. Vi har börjat prova henne i led och det går bra. Hon verkar nämligen inte bry sig om det är någon framför eller inte och jobbar järnet trots att hon blir trött. Nuförtiden hoppar hon i selen och har fattat grejjer med det här med vila. När hon skall hoppa in i bakluckan så landar hon på mage och liksom glider in på sin favoritplats där hon sen ligger på både dit och hemvägen.

Bessa(Bielkersmils samojed) då, hon går inte alls i vårt spann för tillfället, utan jag kör henne enbart själv. Detta för att hon inte gillar när det går för fort och jag tror att det som även stör henne är att hon vill bestämma vilken fart de andra skall ha och det lyssnar ju inte över huvudtaget på henne när de väl är i spannet. Bessa blir bara sur och grinig och ”skäller ut” de andra som står närmast. Men att dra pulka och skida med Musse är äntligen jätteroligt och där jobbar hon på bra och lyssnar på mig, även om hon ibland anser att hon varit så förstående med mig att hon är värd att få lukta lite här i kanten, innan hon känner för att springa vidare. Men med mycket entusiasm och glädje så jobbar vi på riktigt bra och äntligen kan jag börja säga att hon faktiskt drar och det helt okej. Vi tog en övningsrunda på 1 milen för att få något att arbeta utifrån och trots att spåren var täckta av ca 3 cm lössnö och att underlaget var lite väl steningt och kuperat så tog vi oss runt, utan pulkan som för tillfället är på lagning, på 42 minuter!! Snyggt jobbat Bessa Bus och mina nya skidor gjorde verkligen susen. Nu skatear jag så mycket jag bara orkar och så blir det lite klassiskt i uppförasbackarna. Det är snart dags att köra igen med Bessa, får se hur vi jobbar på då. Jag tror att hon har mer att ge.

Jag har även kört milen med Semlan, samma sträcka, men nu med nypreparerade spår och nyplogad väg. Huj vad det gick undan och biten på väg var lite väl grusig idag med, men vi kom runt på 32 minuter! Erik, som körde en stund innan oss, fick stanna lite extra, vilket innebar att vi faktiskt kom ikapp honom på slutet och kom samtidigt till bilen. Semlan jobbade järnet och jag fick bromsa mer än halva turen, för att inte slå ihjäl mig ifall vi skulle fara i backen. Så det känns ju hoppfullt det här!

Sen har Bessa kommit igång att löpa, vilket är en månad förtidigt och tyvärr har vi ännu inte hittat något hus. Så vi har valt att vänta ytterligare ett löp innan det blir en parning med Svartisens Magne. Då hinner vi klara av A-testet i Furudal och förhoppningsvis ytterligare ett cert och kan få championatet på henne innan valparna kommer, eller i nära anslutning. Dessutom har vi förhoppningsvis redan flyttat då och slipper grejja med det och kan lägga all tid på valparna. Nästa löp beräknas börja i Maj-Juni och då blir det valpar i Juli-Augusti, med leverans September-Oktober. Det blir iallafall inte vintervalpar, vilket är skönt.

Annars händer det lite det ena och det andra här. Vi skall iväg och titta på ett riktigt toppenhus i Hjortkvarn, som vi har mycket stora förhoppningar om. Huset är ett gammalt torp, med tillhörande 2 lador och lagård och ytterligare några uthus. Gott om plats för hundar alltså. Det finns inga nära grannar på flera km och dessutom finns det körvägar i miltals och man kan börja direkt från gården då det går förbi en fin grusväg, som plogas vintertid, men med nära anslutnings til mängder av skogsvägar. Enda kruxet är att vi får leta nya jobb, men Erik har ju varit på g att göra det i en evighet och jag har snart mitt körkort och kan pendla till mitt jobb tills ett nytt löser sig.

Annars så bygger vi för fullt på ytterligare en hundbox. Kan ju vara käckt om man kanske får tillökning i en framtid…..:)

Love är lika gosig som vanligt

Så är vintern här, men var är snön? Det skall ju komma snö nu…Nåja, den kommer väl inatt med snökaos lagom till att jag skall börja jobba. Denna helgen har gått åt till att göra tofflor och hantverka lite, men även till att skriva klart projektarbete. Om jag blir godkänt på detta så är alla de större uppgifterna avklarade för den här terminen och jag har bara en del läsande kvar. En skolträff är kvar i december, men det skall nog bli både trevligt och lärorikt, så det ser jag faktsikt fram emot.

På mina helger försöker jag ta mig tid till lite hantverk, även om tiden är lite knapp. Dock blir det nog bättre till i vår, när jag hade tänkt att bara jobba och inte plugga. Då blir det lite mer tid till att baka och pyssla.

Här kommer lite bilder på några projekt som är mer eller mindre på G. Ovan en livkjol av hittepåmodell a la folkdräkt. Den kommer att få en del broderier och självklart några fler snöringar. Den är sydd i två sorters ylletyg, med äkta tennmaljor från Leksands hemslöjd.

Och nu kommer lite bilder på spedetröjjan jag stickar på för tillfället. Till skillnad från den första, röda spedetröjjan jag stickade så är den här stickad i ett tjockare 2 eller 3 trådigt garn från Yllet i Visby och med stora stickor, nr 3. Det går liite fortare då än att sticka med Brage och stickor nr 1 som jag gjorde med förra spedetröjjan. Nedan en närbild på mönsterstickningen. Som vanligt har jag bara mönster till själva mönsterstickningen, passformen gör jag på känn. Å andra sidan tovar inte jag mina spedetröjjor, eftersom de i regel är tajta så det räcker ändå. För er som behöver komma ihåg vad en spedetröjja är så lägger jag in en bild på den första jag gjorde också.

Mönster i sidan, både fram och bak.

Spedetröjja, tog bara hundra år att göra så ge er inte på ett sådant projekt om ni inte känner er väldigt rastlösa.

Jag har även gjort ett par tofflor till mig själv. Man stickar dem, för att sedan tova ihop dem i tvättmaskinen. Går ganska fort att göra och blir faktiskt himla fina. Nu saknas bara broderier!

Och så självklart lite hundbilder, eller som jag sa till Erik imorse när jag tog bilder; En sån här bild på Bessa har jag verkligen ingen alls av…..;)

Bessa

Stella är riktigt fin!

Maja

Hamstern Maja fick hänga med på ett hörn också. Nej det är inget fel på benet, hon bara hamnade så när jag plockade upp henne ur huset, där hon låg och sov, och satte henne där för att få en bild. Hon rörde inte en fena tills hon vaknat till och kilade iväg och somnade om. I början var Maja inte så tam, men hon har blivit riktigt mysig nu, klättrar gärna upp i handen och äter om man har med sig nått gott. Några larver och maskar var allt som behöver för att få henne tam.

Min själs vandring….

Jag älskar att vandra….
Att vara på väg någonstans. 
Kanske möts vi i nån korsning?
Jag går dit mina drömmar för mig….

Och vet ni vad det värsta är?
Det är svetten, värken, ångesten och självransakan 
som driver mig ut på vägen gång efter gång.
En längtan efter att helt till fullo förstå vem jag är,
vad jag skall göra 
och hur salen jag hamnade här

Skuggbruden

Någonstans sitter en man allen,
medan dygnen förbi honom hastar; 
han sitter som skuren ut i sten
men ingen skugga han kastar.
Ugglor hackar hans huvuds nöd
under vintermånens ny,
vässar näbben, tror han är död
under junis stjärnströdda sky.

Det kommer en dam i klädnad grå
när skymning faller i snåret,
ett ögonblick tycks hon stilla stå
och fläta blommor i håret.
Han vaknar, löst från sin hamn av sten,
från bannet i vilket han står;
han griper henne med kött och ben,
hennes skugga han kring sig slår.

Men aldrig går hon med stolt behag
mer under stjärnornas här:
hon bor under jord, där ingen dag
och inga nätter är.
Men en gång vart år öppnas griftens hus
och krafter i natten dugga,
då dansar de intill gryningens ljus
och kastar en enda skugga.

Tolkien

I Augusti 2010 så bar det iväg mot Norge och Jotunheimen, för mig, Erik, Semlan och Bessa. Jag hade försökt förklara för Bessa i över två veckor att vi skulle iväg på äventyr, men det var först när hon såg mig packa ryggsäcken som hon började förstå att det var dags för en tur igen. Bilfärden tog oss 10 h, med ett kort stopp hos Sofia och ett matstopp i Hamar och det var något speciellt att för första gången få se Norges höga fjäll långsamt stiga ur skogen. Vårt mål var Gendesheim, där vi också spenderade första natten i väntan på färja till Gendesbu, som avgick tidigt morgonen därefter. På vår första tältplats bodde inte bara vi utan även ett stort gäng myror, som vi hade sällskap av under halva turen, antingen i kläderna eller som liftare i tältet.

Semlan

Med utsikt över Gendesheim och sjön

Semlan tidigt morgonen dag 2

Tidigt dag 2 packade vi vårt läger och vandrade ner mot sjön för att ta båten vidare. Här kan väl vara lämpligt att nämna att vi försöker lära oss allt vi kan om lättpackning. Det innebär att jag bara packat det absolut nödvändiga och packlistan över kläder såg ut som följande:

1 tröja att vandra i, 1 par vindbyxor att gå i, 1 ullunderställ att sova i, 1 par löpbyxor för varma dagar, 2 par strumpor, 1 par tjocka ullstrumpor, trosor, 1 regnställ samt 1 dunjacka.

Så här i efterhand kunde jag konstatera att löpbyxorna bara var helt onödiga att ta med. Utöver detta hade jag med lite småprylar samt ett vätskesystem, min egen mat samt mat till Bessa, sovsäcken och även tältet. Bessa bar alla mina kläder i sin bärväska som vägde ca 4 kg, inkl väskans egen vikt. Min egen packning bestod då av min mat, tältet, 1 bok, småprylar, Bessas mat m.m. och vägde då ca 15,5 kg. Det tycker jag är lite mycket, men då hade jag också med mat för en hel extra dag. Men 15,5 kg i ryggsäcken i början på turen och med minskande vikt för varje dag så hade jag en helskön tur utan problem med för tung packning. Halvvägs på dag två tog jag även över köket från Erik.

Men tillbaka till turen. Vi tog alltså båten från Gendesheim till Gendesby och fick en mycket fin utsikt mot Besseggen som vi hoppades hinna vandra också. Man måste ju ha ett foto på Bessa på Besseggen, eller hur? Väl framme i Gendesbu började vår vandring genom vacker björkskog, men sedan bar det brant uppåt.

Semlan i grön väska och Bessa i röd

Uppför det här krönet skulle vi!

Ja som ni ser på bilder var det lite brant sista biten innan toppen. På slutet var stigen dessutom näst intill omöjlig att se och det var så löst överallt att det var riktigt spännande på slutet. Det var först i den där branten som jag förstod varför folk inte fjällvandrar med sina små barn. Vid flertalet tillfällen var jag orolig för Bessa, som kämpade på i sin stora väska och gled på små stenras och en gång gjorde en halv volt, då hon försökte hoppa upp för en hög hylla och klövjan tog emot. Men gud vad Bessa kämpade! Semlan tyckte inte om detta utan skrek och ville går ner i komination med att hon blev upprörd över att vara sist. Väl uppe på krönet tog vi oss en lång vila och lät adrenalinet lägga sig något.

Väl uppe/inne i Svartdalen, med utsikt ner mot Gendesbu(lilla bruna pricken i högra hörnet) där vi börjat vår vandring en timme tidigare

Lite småluftigt som sagt

Närmast Bessa, sedan Semlan och Erik

Här på krönet fick det bli en välförtjänt vila och lite brunch.

Semlan inspekterar

Erik lagar nått kulinariskt

Bessa lärde sig snabbt att all vila är bra vila

Här kan tilläggas att det var här vi fick se vår första lämmel och det blev inte den sista heller. Sen började vi vandra ner i Svartdalen och kunde njuta av sköna vyer.

Vackra Bessa

Denna dagen skulle egentligen vara bara 15 grader varm, men som ni ser fick vi en riktigt högsommardag med sol och värme och vi tackade så ödmjukast för detta!

Jag och min trogna väpnare Bessa

Lunchstopp till ljudet av smältande glaciärer och vattenfall

En vacker växt som följde vår stig, Erik gissade på Isranunkel

Bessa, så tacksam att fotografera

Svartdalen

Snart framme vid lägerplats nr 2. Passet ni ser i bakgrunden är det vi klättrade dagen efter.

Vårt röda hem

Tältet vi har med oss är ett lättviktstält från Hilleberg, Nallo 2, som bara väger 2,2 kg. Det är, som ni förstår ganska litet, men rymmer ändå ett bra innerutrymme och en absid. Så klart sover hundarna inne i tältet, att sova på marken är ju äckligt eller hur? Ja vi får tacka dem för att de iallafall ligger stilla och gör så man slipper frysa. Sen vet ju alla som gillar hundar att det finns få saker som gör humöret så glatt, som ett litet tält fullt av hundar och så en själv. Det är vårt egna trick, som vi alltid tar till när hemlängtan eller ohumör uppkommer och det fungerar alltid!

Dag nr 2 började kall och molning och det bara välde in moln genom det pass vi skulle igenom. Vi packade iallafall ihop vårt lilla röda hem och begav oss mot nästa och förhoppningsvis sista branta parti. Denna bestigning var dock mycket lättare att ta sig förbi, då stigen var bra markerad och sluttningen inte lika lös. Vi några tillfällen fick jag hjälpa Bessa upp för släta och höga partier, men denna gång var det bara roligt och inte otäckt alls. Bessa lyssnade bra och hon är stenhård när det gäller sånt här, det är bara mesar som gnäller. Som Semlan t ex. Men även för Semlan gick det mycket bättre denna dag. Men det ligger nog något i det Erik sa senare under dagen, att Bessa litar mycket på mig. Hon tvekade aldrig inför de vägare jag visade henne och det uppskattade jag enormt.

Väl på krönet var hela världen insvept i moln och dimma och långsamt avtecknade sig den första sjön, väldigt magiskt. Där blev det kort paus och sedan tog vi oss ann det svåraste partiet på vår vandring. Stigen fanns inte längre, utan vi fick själva ta oss fram genom ett område med stora stenblock huller om buller. Hundarna i klövjor kämpade på, men trillade runt som små fendrar bland stenarna. Halvväg igenom detta parti kom vårt första och enda bakslag. Semlan hade kämpat så under dag 1 och början på dag två att hon slitit ner tre klor på baktassarna att det börja blöda. Som vanligt ser det så mycket värre ut när klor blöder, men efter ett litet rådslag kom vi fram till att det bästa vi kunde göra var att ta hundarnas packning och ta oss snabbats möjligt ner i Leirundsdalen, som vi precis tagit oss in i. Väl nere i dalen kunde vi avgöra om det var dags för en vilodag eller inte. Vi hade nämligen inga hundskor med oss, det var något vi helt missat. Det skall inhandlas inför nästa tur.

Vi vandrade vidare igenom det dimmiga månlandskapet och långsamt började vi nedstigningen till grönskan i Leirungsdalen. Varje paus uppskattade av hundarna för att vila.

Semlan

Bessa

Väl ute ur stenskravlet undersökte vi hundarnas tassar och Semlans klor hade slutat blöda och Bessas verkade vara bra fortfarande. Därför började vi packa om och Bessa fick ta Semlans något tyngre ryggsäck och Semlan fick ta Bessas röda klövja som vi tömde nästan helt. Min kläder fick jag bära själv och då insåg jag hur mycket det faktiskt hjälper att någon annan bär en del av ens packning.

Bessa i den fina klövjan från Snowdog, som jag verkligen kan rekommendera

Ner i Leirungdalen

Semlan har ju alltid älskat vatten, men dock inte forsande vatten och hon kämpade på heroiskt över alla vad, allt som oftast magplaskandes. Bessa bara fnyste och trippade över på stenarna. Väl nere i Leirungsdalen mötte vi vårt största vad hittills och jag som inte har någon erfarenhet alls blev riktigt rädd. Hur i hela fridens namn skulle jag komma över detta hav av forsande vatten? Där jag är upptäckt är blöta stenar ett big no no och innebär livsfara. I fjällen verkade detta dock inte gälla på samma sätt och viss kom vi över vadet med hjätat i halsen, men jag får erkänna att det kostade några tårar och Erik fick hjälpa mig att ta Bessa över. Väl efter vadet mötte oss ett magiskt landskap, som hämtat från skottska högländerna eller möjligtvis Grönland om sommaren.

Stilstudie av Bessa

Den vackra

Modiga Bessa

Erik blev lite trött

Äntligen en bild på Semlan som inte bara består av en smutsig rumpa

På den här rastplatsen räddade vi också livet på en stackars lämmel som Semlan snusat upp och som gömde sig under en sten. De skall tydligen vara rätt bitska de där lämmlarna annars blev man sugen att plocka upp en av hamstern Majas släktingar.

Semlan i sin väska

Vår glada och modiga lilla Semla

Snart klara att gå

Sedan vandrade vi i ytterligare några timmar, innan vi hittade vår klart vackraste lägerplats, på en höjd över den vackra forsen.

Jag och Bessa

Semlan, Bessa och Jag

Planering av morgondagens rutt

Dag nr 4 började med regn på tältduken. Det är något visst att ligga och lyssna på regnet. Sen kommer man på att just det blöta tältet skall ner i min ryggsäck. Hmm….Hur som helst slutade det regna lagom till att vi gick upp och sen var det uppehåll hela den delen av dagen då vi gick. Vi lämnade vår jättefina tältplats och vandrade nedåt i Leirungsdalen. Tjejerna tyckte uppenbarligen att de fått en för snål frukost och tänkte bunkra med att fånga var sin lämmel, som de ju så klart inte fick äta upp. De stackars lämlarna fick avlivas av stackars Erik, som brukar få ta på sig denna mindre trevliga uppgift(så länge det inte är höns för då är det jag som är ansvarig).

Ett stycke senare på turen fick Erik syn på en liten flock med renar, som försvann bakom höjden till höger om oss. Själva stod jag där med regndroppiga glasögon och skymtade några renbakar innan de försvann. Men till vår stora tur låg en mycket större flock renar och vilade strax bakom nästa krön och vi fick oss en vacker uppvisning i renflykt. Sen gick vi bara och vänta på att få se ytterligare exotiska djur, nu när vi uppenbarligen hade väldigt tur, men det enda vi såg var en extrem lättpackare som joggade förbi oss i röd jacka. Hundarna tyckte det var jättekonstigt att han tog en annan väg än den vi valde och detta förundrade dem under den sista biten fjäll vi vandrade. Snart var vi ute ur Leirungsdalen och började vandra ned mot Gendesheim igen. Men första hade vi ett till stort vad att ta oss över och denna gång klarade vi alla det utan allt för mycket oro. Denna dag gick vi långt och utan några pauser, vi längtade bara till vår sista tältplats. Vi hade bestämmt oss för att skippa Besseggen och åka hem dagen efter, främst pga att det skulle regna resten av veckan, men längtade även efter våra små hundar där hemma och efter lite telefonprat fick vi reda på att de även längtade efter oss. Sokka och Bita var inte helt nöjda med att Musse och halva flocken försvunnit och när det till på köpet hade kommit två läskiga främlingar och gått in i hundgården och börjat ”jaga efter dem”, hade de stackarna blivit rätt spaka och tyckte situationen var lite otäck.

Natt nr 4 blev en regnig natt och dag efter gick Erik och hämtade bilen, medan vi andra packade och slappade. Sen rev vi vårt sista läger och knatade den sista biten upp till vägen och bilen. Så skönt att få byta kläder och ta sig en macka, som tyvärr visade sig börjat mögla, där den legat  i den varma bilen, något jag inte märkte förrän halva mackan var i magen. Den smakade lite konstigt kunde jag konstatera något försent. Med lättnad, men ändå lite vemod åkte vi hemåt och stannade i Fargernäs för att fylla på resmaten. Efter några timmar kunde vi svänga in till Forshaga och Sofia och ta oss en liten fika och hämta lilla Stella, som verkar ha haft en toppenvecka med syskonen och mamma. Hon var som ett barn på dagis, vill inte gå hem alls. Väl hemma var Sokka och Bita så glada att vi överlevt det otäcka vi måste ha varit utsatta för och ville sitta i knät resten av kvällen. Speciellt Sokka ville bara vara närmast hela tiden.

Vi vill tacka alla som hjälpte oss att passa hundarna när vi var borta!! Utan er hade vi inte kommit iväg!!

Bessa

Sokka och Bita ska få vänta till hösten med att börja träna med cykeln, men det blir härliga promenader i skogen istället. Jag och Erik skall börja träna på att ha med alla hundarna ut i skogen, eftersom det är något som vi skulle vilja senare i sommar då vi siktar mot fjällen. Erik har även pillat ihop en ny stake out-lina och hundarna har fått börja träna på att sitta i den. Och på måndag skall vi hämta vår nya klövjeväska! Planen är att alla skall ha en egen väska, längre fram, men än så länge får det duga med en, tills vi utvärderat den.

Bita och Erik gosar

Love har det inte lätt! Ibland är det enda knepet för att få Mussarna att leka med en, att stå ut med sådant här.

Semlan och Bessa provat den portabla hundgården

En bildstudie på Sokka, från skogen igår.

Smäcker och smidig är hon, vår lilla cirkusprinsessa

Min lilla lakrist-topping

Love, Semlan och Bessa har fått börja cykla också, skönt för dem att få springa av sig. Semlan brukar kombinera det med lite lerbad i dikena också, så hon är nöjd. Det går riktigt bra för Semlan och hon var så glad när hon fick komma ut på första turen och drog mig runt hela fyrkanten i glatt tempo.

Utställningen i Furudal

Hej och hå! Här någonstans hade Semlan tröttnat och börjat intressera sig för syrran där bakom som verkade mycket roligare

Erik plockade en istapp som han gav till mig i present. Den var fin

Och så alla fina hundar! Sådana här vill vi ha, men Sofia vill inte ge dem till oss, hon är ond!

Och Erik fick träffa de Bielkersmilska syskonen, Bessa missade det tyvärr.

Sötnos

Väl hemma har vi haft gott om tid att leka i snön! Här kan väl vem som helst se att Bita är en renrasig schäfer?

Att leka med pappa är toppen, även om det kan gå lite vilt till!

Två snösorkar

Bessa är för vuxen och fin för att snöa ner sig.

Och här kommer lite skyddsträning från i vintras!

Erik lägger Love på en bevakning av Busen

Och när Busen försöker fly så är Love snabbt där och skall fånga honom

Nu har jag dig snart!

Oh ja nu fick jag bita i Busiga gubben! Nu har jag dig!

Haha jag vann!! Nu är Love jätteglad!

Och så lite bilder på alla hundarna! Här är Bita, hon är snart så stor, så stor

Semlan tycker det är tråkigt att sitta still så man kan ta kort, hon somnar på bums.

Love i gos- och mysställning. Så här brukar han ligga när han kryper nära och stoppar nosen mot ens hals.

Sokka vårt lilla energiknippe som är toppenrolig att träna med. Hon kommer att bli riktigt bra som vuxen!

Det finns många fler bilder från Furudal, både från utställningen och från starterna i draget, bland annat på Håkan Nisula. Hör av er om ni är intresserade av bilder!

Ha en bra vår annars!