Hejsan hopp!
Då var man igång, på riktigt! Furudal är över och då har man tävlar för första gången och det känns jättebra! Tävlingsdjävulen har vaknat ordentligt och jag planerar redan hur jag skall vinna hela Furudal till nästa år. Man måste sätta planerna högt för att lyckas. Men vi tar det från början och slänger upp lite härliga bilder också.
Det börjar med att vi har alldeles för många hundar för att alla skall få plats i bagageluckan på bilen och planerna på en transportbox börjar växa fram. Eftersom vi inte är gjorda av guld planerade vi att bygga själva och så blev det. Vi gjorde ritningar och hörde oss för om tips och råd och en tid innan Furudal började bygget av transportboxen, under ledning av Erik och med glada tillrop från mig(förutom möjligtvis när det visat sig att jag skruvat fel och fick göra om allt). Veckorna innan Furudal gick all tid åt till släpet för att hinna klat i tid. Det innebar en del sena kvällar i den kalla ladan och även en hel del skruvande och pysslande.
Här är taket och mankan se ventilationshålen, där ventilatorn skall sitta över, samt även springorna där de löstagbara mellanväggarna skall kunna försas upp ur taket vid behov.
Soldriven ventilator från Biltema, fungerade bra när solen lyste.
Här börjar monteringen av väggarna. Här är boxen upp och ner, med en långsida och en av mellanväggarna(den med löstagbara luckor) på plats.
Här med lite fler väggar och även ingångsluckorna. Här saknas fortfarande två fasta mellanväggar.
Insidan av luckorna. Dessa kommer att ytterligare förstärkas något med aluminiumlister för att undvika gnag på insidan av dörrarna.
Luckorna från utsidan, fortfarande uppochner. Luckorna går att låsa med ett långt hänglås, som låser båda luckorna samtidigt.
Till slut var äntligen släpet klart och moterat på kärran med lastbilsspännare av den hårdaste sorten. Vi valde att låta Arve, Stella och Semlan åka i släpet upp till Furudal, resten var i bakluckan och box nr 4 användes som förvaring. Det var inte alls dumt, då nästan all vår packning gick in i den boxen och vi slapp ha hela baksätet fullt av fodax. Under släpet fixerades polariskälken, segebadenpulkan, skacklar, hundburar, fodax, en bal med halm och annat som skulle med. Boxarna fylldes med halm och hundarna verkade tycka att boxarna var assofta att vara i, mycket bättre än vår fesiga stake out som de rådissade.
Boxen på släpet. Det finns plats för ytterligare ett likadant i framtiden. Lämmen nedfäld.
Lämmen var bra att ha som språngbräda för hundarna, samt att ställa grejjer på när man fixade mat eller packade om. Vid färd fälls lämmen upp, fäst med små expanderlås vilka sedan fixeras av en liten karbin som sitter på det vita snöret, som håller upp lämmen.
Gott om plats. Luckorna sitter i övre kanten av boxen, så att inte så mycket halm skall åka ut när hunden hoppar ur boxen.
Så här ser det ut när man stängt och kör. Det är en liten glipa mellan lämmens överkant och lucköppningarna, för att luft skall komma in, men för att minimera susande vid körning. Nattetid är lämmarna också stängda och då blir det varmt och gott inne i boxen.
Färden till Furudal gick jättebra! Vi kompleterade också med en aluminiumslang att förlänga avgasröret med, så att alla avgaser skulle gå ut under släpet och inte in i boxarna. Vi stannade ofta och kände inne i boxarna och ventilationen verkade fungera väl och hundarna var lugna när de skulle ur och i boxarna. Helt klart en succé med andra ord. I en framtid skall boxen målas, för att förlänga livslängden, och kennelnamnet skall tryckas på ena långsidan, så att alla vet vem som kommer åkandes. Tips mottages tacksamt på vart man får tag på gula skyltar med texten ”Hundtransport” eller ”Polarhundar” eller liknande.
Väl framme i Furudal gjorde vi oss hemmastadda och tog en tidig kväll. Nästa dag, Torsdag, var det dags för premiären för mig och Bessa i skidspåren och det kunde inte ha börjat sämre. Det snöade hela dagen, och spåren var mycket lösa och tunga. Jag och Bessa gjorde oss redo för start och vips var vi på väg, för att strax därefter stå still för ett bajsstopp. Därefter kämpade vi oss på, för kämpade gjorde vi verkligen, men föret gjorde turen riktigt riktigt jobbig. Bessa ville inte gå fort, utan tyckte vi skulle gå runt banan. Jag jobbade för allt jag kunde, med att putta och hjälpa henne med kälken, men det slutade bara med att jag tog ut mig och knappt orkade ta mig runt på egna ben. Vi körde även snett vi ett tillfälle och tiden gick medan vi kämpade, båda två. Jag hade gott om tid att fundera över vad det var jag hade gett mig in på och vad jag egentligen hade lovat Sofia. Den turen var det värsta jag gjort i träningsväg och flera gånger önskade jag att jag aldrig hade ställt upp. Aldrig mer skulle jag utsätta mig själv eller Bessa för detta vedervärdiga igen. Ett par km från mål tog jag mig tid att kolla klockan och kunde då konstatera att det var för länge sedan försent för något A-test och tog det lungt in i mål. Efter att ha konstaterat att det var kört så kom det några svidande tårar av besvikelse i ögonvrån, men vad skall man göra. Jag visste inte då att det kunde vara så mycket bättre, bara spåren inte hade varit så tunga.
Lättad Bessa och besviken Musse.
Väl i mål satte sig Bessa för att vila ut och Erik fick skrapa ihop resterna av mig och föra mig till stugan. Vår helvetestur gick på ca 1,5 h. Väl i stugan kunde jag dock ta till mig hur bra Bessa ändå jobbat. Hon drar gärna, men vill bestämma fart själv. Jag kunde se att hon var för otränad för att dra den här vikten, det blev helt enkelt för jobbigt för henne och då saktade hon ner. Faktum är att hon hade lagt av lång tidigare om jag inte tjatat på henne, att hon kom runt var enbart för min skull och det insåg jag. Det var först efter att jag sett att det var kört och saktat ner som Bessa började ta det lungt och började nosa på sin omgivning, innan dess hade hon jobbat på framåt hela tiden, om än dock i för långsamt tempo. Hon var inte glad på mig för att jag släpat med henne på detta. Hon somnade i min säng och visade tydligt att hon inte var sugen på några mer äventyr den veckan. Jag bestämde mig då för att inte släpa ut henne på A-testet på måndagen. Vi behövde träna mycket mer och sattsar igen på nästa år. På torsdag kväll hade jag givit upp tanke på ett A-test på Bessa, men jag tror att med rätt träning och lite tålamod, samt bra tajming så når vi dit en dag. Och då finns det nog ingen tävling eller merit som kommer att få mig mer stolt. Det tröstade mig lite att det bara var 1 som klarade testet den dagen, Lone som sprang rundan runt och var helt slut när hon kom i mål.
Veckan rullade på och på Fredag var det dags för utställning. Det var en fin dag och för oss gick det riktigt bra. Semlan gjorde bra ifrån sig, som alltid, och fick omdömmet excellent och blev bästa tik i sin klass, unghundklassen. Omdömmet löd:
Ca 2 år, Feminim, välbyggd tik. Välformat huvud, dock ngt kinder, mkt bra ögon och öron. Mkt bra hals och rygg, utm bröstkorg och benstomme. Mkt bra tassar, välvinklad, rör sig utm. Trevligt temperament.
Med ck i handen var det bara att trava vidare till bästa tik klass. Men först var det Bessas tur att komma in i ringen, då i öppna tikklassen där 22 tikar deltog. Där fick Bessa också excellent och blev 4 bästa tik och gick även hon vidare med ett ck i hand, något jag inte riktigt väntat mig då domaren vid en tidigare utställning ”bara” gett henne en 1. Bessas kritik löd:
2,5 år, Feminim, välbyggd helhet. Proportionerligt huvud, snö näsa, ngt ljusa ögon, bra öron. Mkt bra hals och rygg, bra bröstkorg och benstomme. Välvinklad fram och bak, rör sig utmärkt.
Sedan var det då dags för Bästa tikklass och Erik fick ta Bessa och jag sprang med Semlan. Efter ett varv fick de flesta lämna ringen, inkl Bessa och Erik och kvar var vi några stycken som skulle kämpa om placeringarna. Jag och Semlan kom på en hedervärd plats 4 och blev slagna av 3 vuxna tikar. Ganska nöjda gick vi hemåt för att vila och värma upp oss. En stund efter hemkomst knackar det på dörren och jag får veta att jag skall in med Semlan igen, nu i bästa unghundklass och där satt jag i bara pjamas. Så hoppa i kläderna och springa ner till utställningen och snabbt in i ringen, där vi blev BIR unghund! Grattis Lone och Demon som blev BIM unghund!
På kvällen bar det av till den gemensamma middagen, som jag spenderade tillsammans med Elga, Camilla, Diana, Leo och Eliza samt hennes kusin och vi hade jättetrevligt!
Sen var det dags att komma ut i spåret igen och jag måste erkänna att jag var riktigt nevös på Lördagen, att det skulle bli lika hemskt som det var på Torsdagen. Därför lade jag om strategien en aning. Jag tänkte att nu skall jag låta hunden jobba med kälken och jag själv skall bara se till att hänga med i hundens fart. Inte jobba ut mig och tänka på att köra tekniskt bra. Spåren visade sig nämligen vara alldeles för smala för att skatea och jag som inte kan åka klassiskt! Så det var bara att försöka lära sig att åka klassiskt på en sekund och jobba på med tekniken. Dessutom var det ju Semlan som skulle dra och då borde det gå bra. Men nervösa kom vi iväg, för att snabbt få ett bajsstopp och strax därefter svängde Semlan fel i en y-korsning. Så det var bara att trassla oss rätt och jobba iväg efter Diana, som hunnit köra förbi oss under tiden. Jag kände med en gång att idag kändes det mycket bättre, trots att spåren var ganska lösa bitvis. Helt plötsligt hade vi riktigt trevligt och Semlan jobbade på jättebra! Så här skulle det ju kännas, kämpigt men inte omöjligt. Semlan visade också att hon minsann kan höger och vänster genom att lyssna på mig lite bättre, efter den lilla fadäsen med att köra fel. I de branta backarna var jag även glad att Semlan börjat lyssna till mitt ”sakta”, ett kommado som jag gärna lär in för att minska olyckorna. Jag råkade även tappa Semlan två gånger, då jag inte var van vid den öppna kroken och till min stora glädje så stannade hon båda gångerna jag ropade på henne. Semlan håller på att bli stor. Lite mer än halvvägs blev jag omkörd av ett par från linkörningsklassen och efter omkörningen så ville inte riktigt deras hundar jobba på, så då blev det en del kötid. Men efter några hundra meter körde jag om igen och hann även ikapp två av herrarna från den nordiska klassen. Här började den lilla tävlingsdjävulen titta fram så jag pinnade på så mycket jag orkade och kom i mål på 1 h och 2,5 min. Nu när jag insåg att detta faktiskt skulle kunna gå så blev jag riktigt taggad att jobba järnet på Söndagens tävlingsdag. Nöjda gick vi hemmåt och spenderade lunchen med Natalie och Samuel Jakoby.
Valla skidorna och torka bort all smält snö med hårtorken
I mål dag 1.
På söndagen var jag riktigt taggad, denna gång skulle vi inte ha några tidskrävande bajsstopp eller felkörningar och jag tänkte inte heller se till att bli omkörd av de i klasserna bakom. Vi kom iväg i full karriär, Semlan var jättetaggad! Och det dröjde inte länge förrän vi kom ikapp en av Herrarna vi körde om dagen innan. Jag körde om och erbjöd mig att ge honom lite draghjälp och vi hängde faktiskt ihop nästan hela loppet och växlade om att köra om varandra. Efter lite mindre än halva loppen kom vi ikapp Anna Niskanen med sin två hundar och efter lite omkörningar så tog Anna täten och vi hängde på. Det var bara sista kilometrarna som Anna drog ifrån oss. Idag flöt allt på perfekt och snart var jag ikapp även Herre nr 2 Samuel och körde om även honom. Och så låg vi till, tills några hundra meter innan mål då jag fick min lina under pjäxan och fick ta några sekunder till att trassla loss och ge Samuel ett litet försprång in i mål. Spåren var jättebra, hårda och fina och vi gled fram så bra och jag kunde även skatea vid flera tillfällen och visst märktes det på tiden som blev exakta 49 min 29 sek. Så hade vi äntligen klarat a-testet och det med råge! Det kändes bra att idag se att på Söndagen kom jag faktiskt inte sist, utan på tredje plats och kom då före Anna och hennes två samojeder. Den sammanlagda tiden blev 1:51:57 och räckte till en fjäde plats och tyvärr bara 3 min och 6 sek från Polarhundprov 2. Men men, nått skall man ju ha att göra nästa år också, då tar vi det provet och fixar Semlans PDP och förhoppningsvis också SUCH.
I mål med A-testet inom räckhåll
På eftermiddagen blev det prisutdelning och det blev både lite smått och gott att hämta hem av priserna, gratis är gott! Det blev priser för dragtävlingen, men också för tipspromenaden samt att jag fick priset för Bästa prestation i år!
Alla duktiga tjejer som slog killarna med råge!
Priset för bästa prestation
En rolig detalj var att på diplomet man fick, fanns en bild på en skidande Sofia Christensen! Vi firade alla våra fina ”segrar” med att skida milen med Love, Sokka och Bita och bara få susa fram i spåren. Jag är väldigt sugen på att tävla i linkörning med Bessa nästa år, något jag tror att hon skulle uppskatta bättre. Men vi skall hitta några bra tävlingar med breda spår, goda nog att skatea i också.
Måndagen ägnades åt städning och åt att lyssna på föredrag om skelletsjukdomar, där jag tyvärr missade slutet. Sen bar det hemåt och det var skönt att komma hem, även om det här året var det roligaste i furudal hittills. Nästa år hoppas vi på att inte bli sjuka en vecka innan vi skall åka och så hoppas vi på hårda och fina spår och att vi hunnit träna mycket! Vem vet, kanske man vinner nästa år iallafall? 😉
Wobbeke's Blog 
