Semlan och Bita i led och Sokka och Love, som inte syns så mycket, längst bak.
Nu är vintern här på riktigt och jag och Erik kör som små dårar så mycket vi hinner och orkar. I och med att Erik jobbar dag nu för tiden, så blir det mycket kvällsturer och dåligt med bilder. På bilden ovan hade vi tur och hade en gemensam förmiddag som självklart spenderades på Skjutfältet upp i Kilsbergen. För er som inte känner trakten har vi två skjutfält som grannar, Villingsbergs skjutfält(där alla de små värnpliktiga får lära sig fram och bak på sin pickadolver) och Bofors skjutfält(där Borfors provskjuter sina nya bomber, som senare skall till Afganistan och liknande ställen). Borfors har sällan öppet för allmänheten, bara den östra bite är öppen då och då, medan Villingsberg håller öppet så mycket det bara går. Detta skjutfält är jättestort, sträcker sig ända från Karlskoga, över bergen och ända till Garphytta på vår sidan av Kilsbergen. Skjutfältet är proppfullt med fina skogsvägar och där har vi förlagt en hel del av vår barmarksträning, när rundan här hemma kännts lite kort och tråkig. Men nu på vintern finns där mil efter mil av snöiga och ganska bra plogade vägar och dessutom ett ganska omfattande skidspårssystem precis där det är som mest lämpligt att börja sina turer.
Vi har hittat en runda som börjar på ett preparerata spår, Hundspåret, och som sen mynnar ut i dessa skogsvägar och man kommer till slut tillbaka till där man började efter att ha kört ca 9,5 km. En perfekt runda som vi kört en hel del, främst på kvällstid och tidigt vardag då man möter minst antal skidare med sina hundar. Bilden ovan är från denna runda och som ni ser är det riktigt vackert. Här förlägger jag även mina Milen-träningar, då vi får lite draghjälp av att Erik tjosar iväg före mig och den hunden som jag för dagen skidar med. Det blir ju Bessa och Semlan som får träna på detta, då vi tränar inför A-testet i Furudal. Jag och Semlan skall ju dessutom tävla och har lite mål om att inte komma sist iallafall.
Eftersom vi inte har något släde ännu så åker vi på vår lilla polarispulka/kälke och det är lite spännande att hinna sätta sig innan man får kälken och allt i ryggen, men det går. Man sitter där som en liten grönländare och kan njut av sina hundrumpor framöver och att få all snö i ansiktet. Man får även styra med armar och ben så gott det går, för att inte göra en Nisse Uppström och fara in i något träd, eller för den delen hamna i något dike. Tråkigt nog går det bara att åka en och en, men iof har vi bara hundar så det räcker för en person. Erik brukar göra med 5 hundar och jag med 4, då går det undan alldeles lagom fort. Lite kort så är spannet uppbyggt som så att Love(schäfern) och Semlan(svartisens samojed) går i led och gör det bra dessutom. Semlan kan dessutom gå själv i led, medan Love ännu har lite kvar att träna på. Bita och Sokka(blandisarna) går snäppet bakom och drar för kung och fosterland. De gillar inte att ligga sist utan försöker komma ikapp ledarparet och är starka som små traktorer. Även om det går långsamt och trögt i nån uppförsbacke så slutar de inte att dra, då drar de gåendes och strular aldrig under turen, förutom Bita som trasslar lite. Annars så varken bajsar eller kissar dessa tjejer under turen, men Sokka har bajsat i farten en gång. Jämfört med Semlan som alltid skall bajsa, men som gör det i farten. Längst bak går lilla Stella, som bara är ca 7 månader men som drar som om piskorna var över henne. Stella(grönlandshund Svartisen) håller på att bygga muskler nu, men drar jämt och är otroligt stark. Vi har börjat prova henne i led och det går bra. Hon verkar nämligen inte bry sig om det är någon framför eller inte och jobbar järnet trots att hon blir trött. Nuförtiden hoppar hon i selen och har fattat grejjer med det här med vila. När hon skall hoppa in i bakluckan så landar hon på mage och liksom glider in på sin favoritplats där hon sen ligger på både dit och hemvägen.
Bessa(Bielkersmils samojed) då, hon går inte alls i vårt spann för tillfället, utan jag kör henne enbart själv. Detta för att hon inte gillar när det går för fort och jag tror att det som även stör henne är att hon vill bestämma vilken fart de andra skall ha och det lyssnar ju inte över huvudtaget på henne när de väl är i spannet. Bessa blir bara sur och grinig och “skäller ut” de andra som står närmast. Men att dra pulka och skida med Musse är äntligen jätteroligt och där jobbar hon på bra och lyssnar på mig, även om hon ibland anser att hon varit så förstående med mig att hon är värd att få lukta lite här i kanten, innan hon känner för att springa vidare. Men med mycket entusiasm och glädje så jobbar vi på riktigt bra och äntligen kan jag börja säga att hon faktiskt drar och det helt okej. Vi tog en övningsrunda på 1 milen för att få något att arbeta utifrån och trots att spåren var täckta av ca 3 cm lössnö och att underlaget var lite väl steningt och kuperat så tog vi oss runt, utan pulkan som för tillfället är på lagning, på 42 minuter!! Snyggt jobbat Bessa Bus och mina nya skidor gjorde verkligen susen. Nu skatear jag så mycket jag bara orkar och så blir det lite klassiskt i uppförasbackarna. Det är snart dags att köra igen med Bessa, får se hur vi jobbar på då. Jag tror att hon har mer att ge.
Jag har även kört milen med Semlan, samma sträcka, men nu med nypreparerade spår och nyplogad väg. Huj vad det gick undan och biten på väg var lite väl grusig idag med, men vi kom runt på 32 minuter! Erik, som körde en stund innan oss, fick stanna lite extra, vilket innebar att vi faktiskt kom ikapp honom på slutet och kom samtidigt till bilen. Semlan jobbade järnet och jag fick bromsa mer än halva turen, för att inte slå ihjäl mig ifall vi skulle fara i backen. Så det känns ju hoppfullt det här! 
Sen har Bessa kommit igång att löpa, vilket är en månad förtidigt och tyvärr har vi ännu inte hittat något hus. Så vi har valt att vänta ytterligare ett löp innan det blir en parning med Svartisens Magne. Då hinner vi klara av A-testet i Furudal och förhoppningsvis ytterligare ett cert och kan få championatet på henne innan valparna kommer, eller i nära anslutning. Dessutom har vi förhoppningsvis redan flyttat då och slipper grejja med det och kan lägga all tid på valparna. Nästa löp beräknas börja i Maj-Juni och då blir det valpar i Juli-Augusti, med leverans September-Oktober. Det blir iallafall inte vintervalpar, vilket är skönt.
Annars händer det lite det ena och det andra här. Vi skall iväg och titta på ett riktigt toppenhus i Hjortkvarn, som vi har mycket stora förhoppningar om. Huset är ett gammalt torp, med tillhörande 2 lador och lagård och ytterligare några uthus. Gott om plats för hundar alltså. Det finns inga nära grannar på flera km och dessutom finns det körvägar i miltals och man kan börja direkt från gården då det går förbi en fin grusväg, som plogas vintertid, men med nära anslutnings til mängder av skogsvägar. Enda kruxet är att vi får leta nya jobb, men Erik har ju varit på g att göra det i en evighet och jag har snart mitt körkort och kan pendla till mitt jobb tills ett nytt löser sig.
Annars så bygger vi för fullt på ytterligare en hundbox. Kan ju vara käckt om man kanske får tillökning i en framtid…..:)
