I Augusti 2010 så bar det iväg mot Norge och Jotunheimen, för mig, Erik, Semlan och Bessa. Jag hade försökt förklara för Bessa i över två veckor att vi skulle iväg på äventyr, men det var först när hon såg mig packa ryggsäcken som hon började förstå att det var dags för en tur igen. Bilfärden tog oss 10 h, med ett kort stopp hos Sofia och ett matstopp i Hamar och det var något speciellt att för första gången få se Norges höga fjäll långsamt stiga ur skogen. Vårt mål var Gendesheim, där vi också spenderade första natten i väntan på färja till Gendesbu, som avgick tidigt morgonen därefter. På vår första tältplats bodde inte bara vi utan även ett stort gäng myror, som vi hade sällskap av under halva turen, antingen i kläderna eller som liftare i tältet.
Semlan
Med utsikt över Gendesheim och sjön
Semlan tidigt morgonen dag 2
Tidigt dag 2 packade vi vårt läger och vandrade ner mot sjön för att ta båten vidare. Här kan väl vara lämpligt att nämna att vi försöker lära oss allt vi kan om lättpackning. Det innebär att jag bara packat det absolut nödvändiga och packlistan över kläder såg ut som följande:
1 tröja att vandra i, 1 par vindbyxor att gå i, 1 ullunderställ att sova i, 1 par löpbyxor för varma dagar, 2 par strumpor, 1 par tjocka ullstrumpor, trosor, 1 regnställ samt 1 dunjacka.
Så här i efterhand kunde jag konstatera att löpbyxorna bara var helt onödiga att ta med. Utöver detta hade jag med lite småprylar samt ett vätskesystem, min egen mat samt mat till Bessa, sovsäcken och även tältet. Bessa bar alla mina kläder i sin bärväska som vägde ca 4 kg, inkl väskans egen vikt. Min egen packning bestod då av min mat, tältet, 1 bok, småprylar, Bessas mat m.m. och vägde då ca 15,5 kg. Det tycker jag är lite mycket, men då hade jag också med mat för en hel extra dag. Men 15,5 kg i ryggsäcken i början på turen och med minskande vikt för varje dag så hade jag en helskön tur utan problem med för tung packning. Halvvägs på dag två tog jag även över köket från Erik.
Men tillbaka till turen. Vi tog alltså båten från Gendesheim till Gendesby och fick en mycket fin utsikt mot Besseggen som vi hoppades hinna vandra också. Man måste ju ha ett foto på Bessa på Besseggen, eller hur? Väl framme i Gendesbu började vår vandring genom vacker björkskog, men sedan bar det brant uppåt.
Semlan i grön väska och Bessa i röd
Uppför det här krönet skulle vi!
Ja som ni ser på bilder var det lite brant sista biten innan toppen. På slutet var stigen dessutom näst intill omöjlig att se och det var så löst överallt att det var riktigt spännande på slutet. Det var först i den där branten som jag förstod varför folk inte fjällvandrar med sina små barn. Vid flertalet tillfällen var jag orolig för Bessa, som kämpade på i sin stora väska och gled på små stenras och en gång gjorde en halv volt, då hon försökte hoppa upp för en hög hylla och klövjan tog emot. Men gud vad Bessa kämpade! Semlan tyckte inte om detta utan skrek och ville går ner i komination med att hon blev upprörd över att vara sist. Väl uppe på krönet tog vi oss en lång vila och lät adrenalinet lägga sig något.
Väl uppe/inne i Svartdalen, med utsikt ner mot Gendesbu(lilla bruna pricken i högra hörnet) där vi börjat vår vandring en timme tidigare
Lite småluftigt som sagt
Närmast Bessa, sedan Semlan och Erik
Här på krönet fick det bli en välförtjänt vila och lite brunch.
Semlan inspekterar
Erik lagar nått kulinariskt
Bessa lärde sig snabbt att all vila är bra vila
Här kan tilläggas att det var här vi fick se vår första lämmel och det blev inte den sista heller. Sen började vi vandra ner i Svartdalen och kunde njuta av sköna vyer.
Vackra Bessa
Denna dagen skulle egentligen vara bara 15 grader varm, men som ni ser fick vi en riktigt högsommardag med sol och värme och vi tackade så ödmjukast för detta!
Jag och min trogna väpnare Bessa
Lunchstopp till ljudet av smältande glaciärer och vattenfall
En vacker växt som följde vår stig, Erik gissade på Isranunkel
Bessa, så tacksam att fotografera
Svartdalen
Snart framme vid lägerplats nr 2. Passet ni ser i bakgrunden är det vi klättrade dagen efter.
Vårt röda hem
Tältet vi har med oss är ett lättviktstält från Hilleberg, Nallo 2, som bara väger 2,2 kg. Det är, som ni förstår ganska litet, men rymmer ändå ett bra innerutrymme och en absid. Så klart sover hundarna inne i tältet, att sova på marken är ju äckligt eller hur? Ja vi får tacka dem för att de iallafall ligger stilla och gör så man slipper frysa. Sen vet ju alla som gillar hundar att det finns få saker som gör humöret så glatt, som ett litet tält fullt av hundar och så en själv. Det är vårt egna trick, som vi alltid tar till när hemlängtan eller ohumör uppkommer och det fungerar alltid!
Dag nr 2 började kall och molning och det bara välde in moln genom det pass vi skulle igenom. Vi packade iallafall ihop vårt lilla röda hem och begav oss mot nästa och förhoppningsvis sista branta parti. Denna bestigning var dock mycket lättare att ta sig förbi, då stigen var bra markerad och sluttningen inte lika lös. Vi några tillfällen fick jag hjälpa Bessa upp för släta och höga partier, men denna gång var det bara roligt och inte otäckt alls. Bessa lyssnade bra och hon är stenhård när det gäller sånt här, det är bara mesar som gnäller. Som Semlan t ex. Men även för Semlan gick det mycket bättre denna dag. Men det ligger nog något i det Erik sa senare under dagen, att Bessa litar mycket på mig. Hon tvekade aldrig inför de vägare jag visade henne och det uppskattade jag enormt.
Väl på krönet var hela världen insvept i moln och dimma och långsamt avtecknade sig den första sjön, väldigt magiskt. Där blev det kort paus och sedan tog vi oss ann det svåraste partiet på vår vandring. Stigen fanns inte längre, utan vi fick själva ta oss fram genom ett område med stora stenblock huller om buller. Hundarna i klövjor kämpade på, men trillade runt som små fendrar bland stenarna. Halvväg igenom detta parti kom vårt första och enda bakslag. Semlan hade kämpat så under dag 1 och början på dag två att hon slitit ner tre klor på baktassarna att det börja blöda. Som vanligt ser det så mycket värre ut när klor blöder, men efter ett litet rådslag kom vi fram till att det bästa vi kunde göra var att ta hundarnas packning och ta oss snabbats möjligt ner i Leirundsdalen, som vi precis tagit oss in i. Väl nere i dalen kunde vi avgöra om det var dags för en vilodag eller inte. Vi hade nämligen inga hundskor med oss, det var något vi helt missat. Det skall inhandlas inför nästa tur.
Vi vandrade vidare igenom det dimmiga månlandskapet och långsamt började vi nedstigningen till grönskan i Leirungsdalen. Varje paus uppskattade av hundarna för att vila.
Semlan
Bessa
Väl ute ur stenskravlet undersökte vi hundarnas tassar och Semlans klor hade slutat blöda och Bessas verkade vara bra fortfarande. Därför började vi packa om och Bessa fick ta Semlans något tyngre ryggsäck och Semlan fick ta Bessas röda klövja som vi tömde nästan helt. Min kläder fick jag bära själv och då insåg jag hur mycket det faktiskt hjälper att någon annan bär en del av ens packning.
Bessa i den fina klövjan från Snowdog, som jag verkligen kan rekommendera
Ner i Leirungdalen
Semlan har ju alltid älskat vatten, men dock inte forsande vatten och hon kämpade på heroiskt över alla vad, allt som oftast magplaskandes. Bessa bara fnyste och trippade över på stenarna. Väl nere i Leirungsdalen mötte vi vårt största vad hittills och jag som inte har någon erfarenhet alls blev riktigt rädd. Hur i hela fridens namn skulle jag komma över detta hav av forsande vatten? Där jag är upptäckt är blöta stenar ett big no no och innebär livsfara. I fjällen verkade detta dock inte gälla på samma sätt och viss kom vi över vadet med hjätat i halsen, men jag får erkänna att det kostade några tårar och Erik fick hjälpa mig att ta Bessa över. Väl efter vadet mötte oss ett magiskt landskap, som hämtat från skottska högländerna eller möjligtvis Grönland om sommaren.
Stilstudie av Bessa
Den vackra
Modiga Bessa
Erik blev lite trött
Äntligen en bild på Semlan som inte bara består av en smutsig rumpa
På den här rastplatsen räddade vi också livet på en stackars lämmel som Semlan snusat upp och som gömde sig under en sten. De skall tydligen vara rätt bitska de där lämmlarna annars blev man sugen att plocka upp en av hamstern Majas släktingar.
Semlan i sin väska
Vår glada och modiga lilla Semla
Snart klara att gå
Sedan vandrade vi i ytterligare några timmar, innan vi hittade vår klart vackraste lägerplats, på en höjd över den vackra forsen.
Jag och Bessa
Semlan, Bessa och Jag
Planering av morgondagens rutt
Dag nr 4 började med regn på tältduken. Det är något visst att ligga och lyssna på regnet. Sen kommer man på att just det blöta tältet skall ner i min ryggsäck. Hmm….Hur som helst slutade det regna lagom till att vi gick upp och sen var det uppehåll hela den delen av dagen då vi gick. Vi lämnade vår jättefina tältplats och vandrade nedåt i Leirungsdalen. Tjejerna tyckte uppenbarligen att de fått en för snål frukost och tänkte bunkra med att fånga var sin lämmel, som de ju så klart inte fick äta upp. De stackars lämlarna fick avlivas av stackars Erik, som brukar få ta på sig denna mindre trevliga uppgift(så länge det inte är höns för då är det jag som är ansvarig).
Ett stycke senare på turen fick Erik syn på en liten flock med renar, som försvann bakom höjden till höger om oss. Själva stod jag där med regndroppiga glasögon och skymtade några renbakar innan de försvann. Men till vår stora tur låg en mycket större flock renar och vilade strax bakom nästa krön och vi fick oss en vacker uppvisning i renflykt. Sen gick vi bara och vänta på att få se ytterligare exotiska djur, nu när vi uppenbarligen hade väldigt tur, men det enda vi såg var en extrem lättpackare som joggade förbi oss i röd jacka. Hundarna tyckte det var jättekonstigt att han tog en annan väg än den vi valde och detta förundrade dem under den sista biten fjäll vi vandrade. Snart var vi ute ur Leirungsdalen och började vandra ned mot Gendesheim igen. Men första hade vi ett till stort vad att ta oss över och denna gång klarade vi alla det utan allt för mycket oro. Denna dag gick vi långt och utan några pauser, vi längtade bara till vår sista tältplats. Vi hade bestämmt oss för att skippa Besseggen och åka hem dagen efter, främst pga att det skulle regna resten av veckan, men längtade även efter våra små hundar där hemma och efter lite telefonprat fick vi reda på att de även längtade efter oss. Sokka och Bita var inte helt nöjda med att Musse och halva flocken försvunnit och när det till på köpet hade kommit två läskiga främlingar och gått in i hundgården och börjat “jaga efter dem”, hade de stackarna blivit rätt spaka och tyckte situationen var lite otäck.
Natt nr 4 blev en regnig natt och dag efter gick Erik och hämtade bilen, medan vi andra packade och slappade. Sen rev vi vårt sista läger och knatade den sista biten upp till vägen och bilen. Så skönt att få byta kläder och ta sig en macka, som tyvärr visade sig börjat mögla, där den legat i den varma bilen, något jag inte märkte förrän halva mackan var i magen. Den smakade lite konstigt kunde jag konstatera något försent. Med lättnad, men ändå lite vemod åkte vi hemåt och stannade i Fargernäs för att fylla på resmaten. Efter några timmar kunde vi svänga in till Forshaga och Sofia och ta oss en liten fika och hämta lilla Stella, som verkar ha haft en toppenvecka med syskonen och mamma. Hon var som ett barn på dagis, vill inte gå hem alls. Väl hemma var Sokka och Bita så glada att vi överlevt det otäcka vi måste ha varit utsatta för och ville sitta i knät resten av kvällen. Speciellt Sokka ville bara vara närmast hela tiden.
Vi vill tacka alla som hjälpte oss att passa hundarna när vi var borta!! Utan er hade vi inte kommit iväg!!
Bessa
